Den här novellen tåtade jag ihop för ett tag sedan, efter att fiktionsgruppen snöat in lite väl mycket på den norra kusten av Storljuse och vad som finns för spännande folk där, vid det stormiga havet i Måslands västligaste avkrok.
Fyrvaktaren
Reser du
vidare norrut från Sparvnäs, där Nordmark så småningom övergår
i Ala Rike, och vråkernas djupa skogar och vidsträckta slätter
breder ut sig mil efter mil, kan du vänta dig en del strapatser.
Vråkmården ligger som en skugga. Dess urgamla träd har rötter som
suger näringen ur marken, och skördarna blir klena och små. Skogen
famlar sig genom landskapet, försöker omfamna så mycket av det som
bara möjligt, och där skogen slutar tar höglandet vid. Den här
delen av Nordmark plågas av stormar och dåligt väder stora delar
av året. Ibland kan din resa bli försenad en dag eller två på
grund av de enorma, fallna träd som ligger över vägen. Ibland
försvinner vägen helt, och du får resa med vagnshjulen djupt ned i
lera i timmar innan den kommer tillbaka igen. Delar av sträckan går
den genom skogar, där vilda djur härjar fritt, liksom fredlösa och
rövare. Andra delar går den över blåsiga hedar, backe upp och
backe ner, där du knappast kan få lä för vinden. De hedarna
fortsätter från skogen och ut mot havet, där de till sist störtar
djupt i Storljuse. Kustlandskapet är bedrägligt, med höga stup,
vassa klippor och oräknerliga skär, grund och öar, där så gott
som ingenting lyckas växa sig fast och få liv, och där även de
skickligaste sjöfarare måste hålla ögon och öron på spets och
lita med en rejäl dos av Guds försyn för att inte förlisa.
Tekniskt
sätt är det en del av Ljusekust. Ja, visst, de nordliga delarna av
Ljusekust, som du måste ha hört berättelserna om. Ett vackert och
ståtligt landskap, där jorden är bördig, folket gästvänligt och
fromt, och kulturen högtstående. Om sådant vet jag ingenting. Det
enda jag vet säkert, är att människor som berättar sådana
historier, aldrig kan ha varit vid Ljusekust.