Skriv i bloggen!

Är du lajvare i Granlandskampanjen? Vill du skriva i bloggen? Om dina upplevelser om kampanjen, historier, bilder på peppade projekt och liknande? Prata med oss!

Vem bryr sig om en död nordgranlänning? Om Vennars Hilka och Marta Mörkersång.

Jag tittade på Karin Edmans vlog om att lajv bör ha en innehållsförteckning och kände mig lite inspirerad att skriva ner en reflektion över ett annat jobbigt tema som vi leker med i Granlandskampanjen. Rasism, givetvis. Även där har vi försökt att skapa möjligheter för att kunna spela på rasistiskt förtryck gentemot roller, utan att förtrycka spelarna. Jag tror att vi delvis har lyckats, men gillar att få synpunkter utifrån.

Först och främst behöver vi en folkgrupp att förtrycka. Sedan kampanjens födelse har den funnits i form av nordgranlänningarna, en stor grupp människor uppdelad i många olika släkter, som lever i området mellan Riket och Granland som båda länderna krigar om utan att ta någon vidare notis om lokalbefolkningen. Från alerskt håll behandlas måslänningarna som lägre stående kusiner. Från granländskt håll tvångsrekryteras de systematiskt in i armén och  man begår regelrätt etnisk rensning för att kunna ta deras egendomar ifrån dem.

När jag drogs in i kampanjen var vi i full gång med att vi ville göra någonting med nordgranlänningarna. De var hyfsat osynliggjorda även offlajv, och kändes som en spännande folkgrupp. Särskilt som de gång på gång framställdes som kampanjens underdogs och den enda goda sidan.

Så vi började leka med nordgranlänningarna, och tog oss an den intressanta utmaningen att kunna spela på grovt rasistiskt förtryck utan att själva hemfalla till stereotyper och övertramp.

Först och främst behövde det finnas någon form av gruppkänsla i den förtryckta gruppen, för att de inte skulle totalassimileras upp i majoritetssamhället. Hos nordgranlänningarna växte det fram en stark identitet som måslänningar, folket som levde runt Måsälven. De organiserades upp i släkter och klaner, med en stark känsla för sin gruppidentitet och kollektiva heder.

Måslänningarna behövde också en helt egen kultur. Vara lite som folk är mest, men med ett gäng egna kulturella särdrag. I början hörde jag dem refereras till som irländar-palestinier-tornedalsfinnar och liknande epitet, men så småningom fick vi sluta med det allt eftersom den måsländska kulturen blev utpräglat egen och frikopplad från offreferenser. För oss var det viktigt att hålla spelet, särskilt det rasistiska, så långt ifrån klichéer om olika folkgrupper som möjligt. Samtidigt var vi måna om att inte göra dem till "den goda sidan" i kampanjen, och slängde in en del mörka sidor om hederskultur och grupptryck i deras kultur. På många sätt var de orättvist förtryckta, på andra sätt blev de ganska obehagliga.

Såhär långt in i processen spelades Vinter i Almyra (januari 2011), ett från början mysigt lajv som kom att handla mycket om konflikten mellan den egna måsländska identiteten och den granländska övermakten. Min roll, Vennars Hilka, hade flytt tvångsrekrytering i sin hembygd för ett par år sedan och levde som torpare. I början av lajvet återförenades hon med sin förmodat döde bror, som överlevt tvångsrekrytering, skaffat sig ett sydgranländskt alias och tagit värvning in i den reguljära granländska armén. För Hilka handlade det här lajvet till största delen om att vinna tillbaka sin bror till sin måsländska identitet och sin måsländska släkt, och en ganska tydlig vi och dem-konflikt mellan Måsland och Granland uppenbarade sig. "Vem bryr sig om en död nordgranlänning? Du ska inte tro att de bryr sig ett skit om dig när de får veta vem du är", var nog vad jag yttrade mest det lajvet. På slutet av det dök mycket riktigt en granländsk patrull upp, ägnade sig åt lite hederligt övervåld mot civila, och det var givet att ingen bryr sig om en död nordgranlänning.

Men vi behövde ge måslänningarna någonting mer, för att kunna spela ut det rasistiska förtrycket fullt ut, och efter Vinter i Almyra kom den fantastiska idén med måslandssjalarna upp. Sjalen blev ett plagg som alla måslänningar, alltid, bär på sig, och som signalerar vilken släkt man tillhör och varifrån man kommer. Själva ansåg de sin heder ligga i sjalen och bevakade den stenhårt. För alla andra blev det ett tydligt yttre kännetecken, "här kommer en måslänning". Vi strukturerade upp de måsländska släkterna och deras färger, och plötsligt hade vi skapat ett helt kodspråk av fördomar, som de måsländska rollerna fick möta slentrianmässigt. Sjalen blev som en hud- eller hårfärg, oavsett vad man gör kan man inte tvätta bort den, och alla som inte känner en kommer att anta vissa saker beroende hur man ser ut.

Så gick det ett och ett halvt år, och en måsländsk revolution har sakta börjat ta form. Frivilliga gerillastyrkor och gamla tvångsrekryter som reser sig för att slå sig fria från förtrycket de utsätts för. Och på Södra Riket II (juli 2012) hade det hänt ganska mycket med den måsländska identiteten.

Södra Riket utspelade sig i en måsländsk by, där vi var i klar majoritet, men tillhörde olika släkter. Och här kom verkligen sjalarna till pass för första gången, och vi kunde se vilken stor symbolfunktion de hade. För det första ska jag säga, så hörde jag inte en enda kommentar eller förolämpning baserad på någons utseende under hela lajvet. Man förolämpade varandra baserat på färgen på sjalen. Det uppstod en allmän fördomskarta där röd sjal betydde inkräktare, gul sjal uppviglare och blå sjal lismare. I perioder var vi mer vänner med den ena släkten än med den andra, men sjalarna gjorde att man hela tiden kunde se på folk vilka man var släkt med, och vilka man spontant tyckte lite sämre om.

Och här fick vi också en ganska spännande splittring i byn, när ett gäng militanta separatister tog sig in och började uppvigla. En av dem, Marta Mörkersång, blev tillfångatagen och torterad av byns alerska prefekter. När hon försökte ta sig fri genom att sätta en kniv mot strupen på en av dem blev hon genskjuten och huggen i ryggen av en bybo. Denna bybo, krigsveteran av släkten Djupbo, kände mer lojalitet gentemot sina alerska prefekter än med någon måsländsk bandit. Ur hans egen släkt var det många som höll med, hyllade honom för den snabba reaktionen och var stolta över honom. Byborna ur de övriga två släkterna enades dock i ett starkt förakt gentemot honom, som ju huggit en annan måslänning i ryggen. Marta gjordes närmast till en martyr som dött för det alerska förtrycket. Och på så sätt skapades en ganska intressant karta där vissa släkter ställde sig närmare varandra och närmare en övertygelse om att alla måslänningar hör samman, medan andra släkter tydligt tog avstånd från sådana idéer och istället närmade sig Ala Rike.

Och följaktligen fick vi väldigt många dimensioner i spelet om rasism, lojalitet och hederskultur.