Den här novellen tåtade jag ihop för ett tag sedan, efter att fiktionsgruppen snöat in lite väl mycket på den norra kusten av Storljuse och vad som finns för spännande folk där, vid det stormiga havet i Måslands västligaste avkrok.
Fyrvaktaren
Reser du
vidare norrut från Sparvnäs, där Nordmark så småningom övergår
i Ala Rike, och vråkernas djupa skogar och vidsträckta slätter
breder ut sig mil efter mil, kan du vänta dig en del strapatser.
Vråkmården ligger som en skugga. Dess urgamla träd har rötter som
suger näringen ur marken, och skördarna blir klena och små. Skogen
famlar sig genom landskapet, försöker omfamna så mycket av det som
bara möjligt, och där skogen slutar tar höglandet vid. Den här
delen av Nordmark plågas av stormar och dåligt väder stora delar
av året. Ibland kan din resa bli försenad en dag eller två på
grund av de enorma, fallna träd som ligger över vägen. Ibland
försvinner vägen helt, och du får resa med vagnshjulen djupt ned i
lera i timmar innan den kommer tillbaka igen. Delar av sträckan går
den genom skogar, där vilda djur härjar fritt, liksom fredlösa och
rövare. Andra delar går den över blåsiga hedar, backe upp och
backe ner, där du knappast kan få lä för vinden. De hedarna
fortsätter från skogen och ut mot havet, där de till sist störtar
djupt i Storljuse. Kustlandskapet är bedrägligt, med höga stup,
vassa klippor och oräknerliga skär, grund och öar, där så gott
som ingenting lyckas växa sig fast och få liv, och där även de
skickligaste sjöfarare måste hålla ögon och öron på spets och
lita med en rejäl dos av Guds försyn för att inte förlisa.
Tekniskt
sätt är det en del av Ljusekust. Ja, visst, de nordliga delarna av
Ljusekust, som du måste ha hört berättelserna om. Ett vackert och
ståtligt landskap, där jorden är bördig, folket gästvänligt och
fromt, och kulturen högtstående. Om sådant vet jag ingenting. Det
enda jag vet säkert, är att människor som berättar sådana
historier, aldrig kan ha varit vid Ljusekust.
Min mor
vaktade fyren på Måseskär. Hennes far gjorde det före henne, och
jag har alltid vetat, att en dag blir det mitt ansvar att sköta den.
Liksom de flesta här ute tar vi hand om oss själva, och vi håller
våra angelägenheter inom familjen. Kustbefolkningen är reserverade
och stolta människor. Vissa av oss är måslänningar, andra är det
inte, men oavsett vilket är livet vid havet hårt, och det kräver
ett hårt folk.
Så länge
jag kan minnas, har min familj fått sin inkomst genom att bärga
vrakgods. Handelsskeppen som seglar längs med kusten går ofta på
grund och slås i spillror mot klipporna. I land flyter underbara
skatter, och dagarna efter en rejäl storm är folket på Måseskär
sysselsatta med att bärga och samla in dem. Det är guld och silver,
serviser i tenn eller lergods. Vackra tyger från Södradal, eller
pälsverk från Nordmark. Det är tunnor med vin och sprit, olja och
tjära. Drunknade svin, hästar och oxar har flutit i land. Fint
smide från landet längst med älven, underbara kistor med bärnsten.
Det är drivved, tåg och liken av sjömän som aldrig kommer hem
igen. Har de personliga ägodelar som är värda att ha, låter vi
dessa byta ägare innan vi staplar likbål på Måseskär. Vrakgodset
delar vi upp och lever gott på, och så länge jag kan minnas har
jag känt en liten förhoppningsfull ilning i bröstet varje natt som
stormen rider våra öar.
Några lösa
tillhörigheter som kunde blåsa bort hade vi aldrig utanför huset
på skäret. Inga bänkar, bord eller baljor utanför vårt hus, och
inte heller några buskar. Det låg intryckt i en skreva, byggt av
drivved och sten och gjort för att klara av varenda storm i världen.
När det började blåsa upp ordentligt bommade min mormor alltid för
varje dörr och fönsterlucka, låste igen alla skjul, och stängde
in oss i huset. Där bäddade hon ned oss på långa rader och sjöng
igenom stormen. Min mor, å andra sidan, och min morbror Enar,
bylsade på sig vadmalskjortlarna och storstövlarna, drog sjalarna
tätt runt huvudet. De tog spett och rep och tjärstickor och
försvann ut i stormen, till fyren. De kom tillbaka igen i gryningen.
Hade vi tur, hade de med sig nyheter om skepp som förlist. Då fick
vi alla raskt arbete att göra.
Men en
fyrvaktares plats är vid fyren, och som jag redan sagt har jag
alltid vetat att jag är nästa fyrvaktare på Måseskär. Från och
med att jag var ungefär tio år gammal, var därför de här
stormnätterna extra spännande för mig, och mycket frustrerande.
Varje gång min mor drog på sig stövlarna för att ge sig ut på
skären bönföll jag ivrigt att få följa med henne, och varje gång
sade hon lika bestämt nej. Jag fick vänta i huset med mormor och
barnen, som gömde sig undan stormen medan jag längtade efter att få
streta fram i den där ute på klippona. Jag längtade efter kraften
som hotar att blåsa en av fötterna, efter de salta stänken från
havet, vågornas rytande mot klipporna och den vansinniga klättringen
upp i fyrtornet. Min plats var där ute, där stormen sökte möblera
om landskapet, och varje sådan natt blev min mormors bleka sång och
vindens avståndsrytanden en ännu större plåga för mig.
Så kom en
marsnatt. Jag var fjorton år gammal, ivrigare än någonsin, när
vinden började tillta. Den styva kuling som legat på sedan
eftermiddagen hade blivit hård, och det var tydligt en storm på
väg. Mörkret hade precis fallit, och min mormor låst in getterna,
när min mor kungjorde att det var hög tid att jag följde med. Min
mormor försökte protestera, men vad var det värt, när jag var så
ivrig att hjärtat hamrade hårt i bröstet? Jag längtade ut till
vinden, mörkret och vågorna när morbror Enar hjälpte mig få fram
min vadmalskjortel, och jag knöt sjalen hårt och tätt runt huvudet
som jag sett dem göra så många gånger. Jag tog mina tjockaste
nålbundna sockor i storstövlarna, en rulle rep över axeln och
tändstickor och olja i bältesväskan. Fyren kan alltid slockna, och
vi måste kunna tända den igen.
Vi kom ut i
mörkret. Det var becksvart, kompakt, och jag kunde knappt urskilja
någonting utom fyren, vars eld fladdrade tryggt en bit bort och upp
i mörkret. Min mor gick med raska kliv över stenarna i mörkret som
om det inte bekom henne alls. Med ens fick jag ett sjå att hänga
efter henne, och Enar stövlade lika raskt fram på min andra sida.
Jag famlade genom mörkret. Vinden var salt och piskade mot mitt
ansikte, marken plaskande våt, hård som sten och mjuk som grästuvor
om vartannat, och trots att jag försökte prata med min mor och
morbror, svarade de inte utan gick målmedvetet framåt. Vi klättrade
uppför en slänt, upp på en klippa. Vid ett tillfälle höll jag på
att slinta med foten och rasa nedför klippan, men återfick
balansen. Andfådd och förvirrad nådde jag dess högsta topp, och
såg mig förvånat omkring. Vi befann oss på Aleskär. Rakt ut i
mörkret: den säkra farleden. En bra bit bort, över de vassa
klipporna kring Måseskär, såg jag fyrens bleka ljus, mycket
svagare och räddare nu. Jag förstod plötsligt mycket lite.
Mor och
Enar hade börjat resa en kase av den drivved, som låg samlad i
stora mängder här uppe. De arbetade effektivt och metodiskt i den
tilltagande vinden, och staplade den till ett lättantändligt bål.
Jag skickades att samla torra grenar, och dök in i enesnåren i
slänterna runt klippan. Jag stack mig på färska grenar, fick dem
piskande i ansiktet och kanade en bit på rumpan nedför slänten i
min jakt på dött virke. När jag kom tillbaka med en famn smågrenar
hade drivvedsbålet växt sig stort. Enar fick syn på mig, mumlade
någonting till min mor och var med ens försvunnen i mörkret. Min
mor tryckte in mina kvistar på ett lämpligt ställe i bålet, och
skickade mig på att hämta fler. Vi tog ett par vändor efter
grenar, och staplade bålet ännu högre, innan hon var nöjd. Då
hjälptes vi åt att bilda en liten ficka av lä för att få eld på
tändstickorna, och på tjärstickorna som brinner bra med hjälp av
dem. När vi fått eld på ett antal petade vi in dem i bålet. De
flesta blåstes ut, någon enstaka tog fyr, men vi fick göra om det
ett par gånger innan den torra veden ville fatta eld. Till sist
spred sig elden genom kvistarna. Vinden blev med ens en extra
syrepust snarare än ett hot, och till sist flammade vårt bål
majestätiskt och övertänt upp mot himlen. Jag såg ut över
vattnet mot Måseskär. Plötsligt slocknade fyren.
Ljuset som
varnar fartyg för de vassa klipporna utanför Måseskär flämtade
till och slocknade. Hur mycket jag än visste att den fanns där,
kunde jag inte se mer än mörkret, enstaka skuggor av klipporna och
rytande vågor som speglade månljuset. Min mor lade en tung hand på
mina axlar och höll mig intill sig medan hon såg ut mot havet.
Eldskenet spelade över hennes lugna ansikte. Det fanns en
beslutsamhet och en glimt av hopp i hennes ögon. Jag såg bort mot
Måseskär där fyren slocknat igen. Ingen av oss skulle tända den
igen inatt. Vi matade bålet ordentligt med ved. Det hade börjat
regna när vi började klättringen ned från klippan på Aleskär,
och vägen tillbaka till huset stretade vi fram medan den tilltagande
vinden och regnet slog oss i ansiktet, på förrädiskt hala klippor
och stenar. Det förskrämda kurandet innanför min mormors väggar
hade aldrig varit lika skönt, som den natten. Det hade aldrig varit
en sådan härlig trygghet förr att få kliva ur de våta kläderna
och krypa ned bland fällarna där jag kunde ligga och lyssna på
vindens rytande och syskonens sömniga andetag tills mina egna
började lugna ned sig, mitt hjärta slå i normal takt igen. Jag
lade armarna runt min lillasyster, som sov tungt som ett barn. ”Vet
du hur man vaktar en fyr?” tänkte jag. Och vad spolar havet upp
för gåvor till dig i natt?
Vi blev
väckta av Enar strax före gryningen. Stormen hade mojnat, och på
grundet under Måseskärs fyr låg en stor kogg. Masten var knäckt,
skrovet hade slagits sönder mot klipporna, och bara hälften av den
syntes ovanför havsytan. Ives Eira och Joar Saltkäft rodde en eka
runt ön, och gled i land på den steniga strandremsan när när jag
halkade ned för våta klippor i halvdagern. Eira hivade i land ett
par tunnor som guppat omkring på vågorna. Joar röt åt mig att
hjälpa till eller hålla mig ur vägen, och jag rullade upp tunnorna
på klippan, i säkerhet från vågorna. De skulle ro ut till vraket
och leta efter överlevande.
”Tror ni
att någon klarat sig?” undrade jag tveksamt. Vi hade aldrig tagit
hand om några förlista sjömän på Måseskär.
”Det är
lagen”, sa Eira. ”Om skeppet förliser och det saknas överlevande
kan ingen ägare göra anspråk på lasten”. Hon knuffade ut båten
från stranden igen och de rodde beslutsamt utåt. Jag huttrade i
gryningskylan. Solen kastade några första bleka strålar över
klippön. Familjerna började flockas vid stränderna. Syskonen
samlade drivved i en stor hög. Ännu en eka rundade udden vid
Vargskär och gav sig ut mot vraket, och jag följde strandremsan där
virke, rep och tång spolats upp i mängder.
Sjömannen
låg i en klippskreva och stirrade med bleka ögon mot himlen. Märkte
han min närvaro visade han det inte. Han var i min egen ålder, och
han kippade upp havsvatten, rosslade och gurglade. Munnen vidöppen,
och över bröstet som knappt höjdes och sänktes satt släkten
Molnfrids sjal hårt fastknuten, lika blekblå som havet. När jag
kom närmare såg jag såret i hans bakhuvud. Det måste ha krossats
mot klipporna, och blödde ymnigt. Mössan hade fallit av honom när
han föll i havet, och håret var mest en våt sörja av salt och
blod. Ögonen var öppna, men han såg ingenting, och jag stod några
meter därifrån och lät honom dö i fred.
Några
tillhörigheter av större värde hade han inte på sig. Kläderna
var trasor, och kniven som suttit i hans bälte hade spolats ur
slidan. Hans bältesväska, en ynklig sak i näver, innehöll några
uppblötta papper och en liten påse tobak, inga mynt. Men i en rem
runt hans hals hittade jag ett litet runt hänge i mässing. Memento
mori
löd den dystra inskriptionen. Jag fick upp min kniv och skar remmen
av halsen på honom. Flinkt och kvickt knöt jag det runt min egen
hals istället och lät det försvinna ned under kjorteln. Jag slöt
hans ögon, reste mig igen och började släpa bort liket.
För
det är jag som är nästa fyrvaktare på Måseskär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar