Fienden: en dikt av Löjtnant Dolk

Jag blev så sugen på att få se fler inlägg i bloggen att jag var tvungen att skriva ett själv. Efter lite letande hittade jag några dikter jag skrev till Granland 2, som utgjorde delar av diktsamlingen "Stormhökarnas Flykt". De är inspirerade av Runebergs Fänrik Ståls sägner, bland annat är några strofer och versmåttet plagierade direkt därifrån. Det mesta är dock skrivet av undertecknad.

Detta är en av mina favoriter, skriven för trehundra år sedan under de första Nordgranländska krigen. Hoppas det är någon mer än jag som gillar nationalistisk lajvpoesi ;)

Fienden

Och solen sjönk, och kvällen kom,
den milda sommarkvällen
ett sken av mattad purpur göts,
kring bygderna, kring tjällen.
En skara gick på vägen fram
skrattar, ingen gråter
efter stridens kamp och seger
vända de nu åter

De fyllt sitt värv, de gjort sin skörd,
en dyrbar skörd den gången
en stor, fientlig krigartrupp
var nedgjord eller fången
Man dragit ut till kamp mot den
vid morgonsolens sken
När allt i seger ändat var
då var det afton ren

På fältet dock, bland dödas lik,
genom mången stilla tår
En flicka sökte, utan hopp, efter
bruna ögon, lockigt hår
Hon såg hans blick, hans hy, hans hår
som senast det sett ut
Hon fruktade och sörjde ren
för bruna lockars slut

Den hon sökte, hennes älskade,
hade i våras gått med
I Hökens kår, i Granlands här
när kriget ersatte fred
Henne lovat hade han då
åter se med ära
Men med sommarn kom en ensamhet
hon ej kunde bära

Hon valde då, när Alersk här
hotade hem och ära
att taga vitt och grönt uppå
för Granland och sin kära
En dag rätt sent på sommaren
i Kråkesjö hon stod
Hennes rote för första gång
visa skulle sitt mod

Då striden nåt ett lyckligt slut
hon såg just den Löjtnant “Berg”
Hennes fästeman slagits för
hennes ansikte fick färg
Äntligen så skulle hon
få sin älskling att le
Men fästemannen fanns ej i
nån fänika att se

Så börjat hade hennes jakt
efter fästemannens kropp
Till henne talte en som gick
med i hennes käras tropp
Och sökte trösta henne med
några ömsinta ord:
“Han var god och vacker
så sörj nu ej hans mord”

“Ack gode om det du säger
också vore som det var
Men mannen som jag älskade
finns nu inte längre kvar
Han finns ej där i fänikan
ej sårad i ett tält.
Inte heller ligger
han död på detta fält

I morse, när vi ställde upp
just så som morgon grydde
Han stod där med, men striden sen
han tarveligen flydde
Ingen annan förklaring finns
det är mitt hemska svar
Om bara mig han hunnit se
vore han kanske kvar

Om bara nu han varit död
i strid, nog skulle jag be
Att åter se min älskade,
åter få se honom le
Men när morgon härnäst väl gryr
och färgar himlen röd
Förrädaren jag glömmit har,
jag önskar honom död!”

//Erland